Och hon trodde inte att sådant passade in i hennes liv. Mer korrekt: hon ville inte att det skulle passa in. Att något som kan betraktas som så smutsigt och så nära botten, så vederkastligt och sånt som fick folk att vända bort blicken för att slippa se på det, skulle ha en plats i hennes vardag. Nej usch, hon kunde föreställa sig hur hennes liv från och med nu skulle se ut; hennes vänner skulle sluta höra av sig, en efter en, och likt en kran som sakta slutar droppa och lämnar mer sällan återkommande ekon i hennes vask-formade liv skulle också hennes vänner försvinna ner i rörsystemet.
Hon kunde inte tänka sig att få behålla sin tjänst som försäljare. Det skulle synas lång väg vad hon var för typ. Usch, hon som alltid var den som TALADE illa om folk, nu skulle hon bli illa talad OM. Ingen skulle ha det minsta intresse för henne och när provisionen blev tillräckligt låg skulle hon inte få stanna kvar på företaget, det företag som en gång erbjudit henne sommarjobb och som sedan dess varit den enda trygga punkt i hennes liv att hålla fast vid när kärlekar försvunnit, när föräldrar svikit, när vänner inte ringt tillbaka, då!, då hade hon alltid kunnat vända sorgen utåt i ett välriktat leende mot en kund och sålt så mycket att kollegorna blev gröna av avund. Nej, företaget var nu ett minne blott. Kylan slickade hennes inälvor och en rysning av obehag spred sig nedför ländryggen.
När hon vände blicken upp från golvet i badrummet och såg på klockan insåg hon att hon hade suttit med knäna uppdragna mot hakan i flera timmar. "Tiden springer ifrån mig", tänkte hon, "inte ens den vill hålla mig sällskap längre". Hon kände plötsligt att det var självklart vad hon var tvungen att göra. Med en förvånansvärt stadig hand tryckte hon sig upp från golvet och ställde sig framför badrumsskåpet. Hon öppnade skåpet och tog fram någonting. Sakta förde hon det mot sin mun och svalde.
Det gick lättare än hon trott.
