I åttan brukade jag titta på musikvideor på typ ZTV eller MTV, minns inte vilken, innan jag gick till skolan. En dag såg jag en jättebra låt där en tjej dödade söta djur i musikvideon. Jag tyckte om den, och när jag kom till skolan sa Frida att hon hade hört en så himla bra låt nyss. Det var samma låt som jag sett och det var Säkert; vi kommer att dö samtidigt. Frida berättade också att det tydligen var en artist man hade hört innan. Jag kommer inte ihåg hennes namn, men man har hört henne. Sa Frida.
Hello Saferide och Säkert blev efter det en så himla bra artist i mina öron för att hon kunde skriva så fruktansvärt jävla romantiska låtar på ett oprettigt vis som gjorde att jag inte behövde känna mig som en fjortis bara för att jag drömde om kvällarna.
Den första Hello Saferide-skivan gav mig suget på att själv börja skriva. Vilket fortfarande inte har hänt.
Den första Säkert-skivan gav mig ångest, och jag njöt av det arga och sorgliga.
Den andra HS-skivan lyssnade jag och Emily på när vi åkte ner till Skåne för att säga hejdå till mormor, men inte förrän ett år efter den kommit ut. Lund påminner mig om alla kalla höstmorgnar på väg till skolan.
Den andra S-skivan har givit mig Dansa, fastän, och jag tror inte på det hon sa när hon i en intervju sa att den skivan kanske mest är för hennes äldre fans, typ 30+. Jag gillar den, bara arton år gammal.
När jag och Frida spelade inför Novaskolan under högstadietiden blev det nästan alltid Annikas låtar. Bland annat spelade vi den här på fritidsgården. Det är fortfarande en favorit och jag blev himlans glad när hon valde att avsluta programmet med en livespelning av just den.
